Enligt vad som är tillämpligt
Innehav av eller avsaknad av hemvistintyg får ofta en avgörande betydelse vid tillämpning av skatteavtal i praxis. Trots hemvistintygs stora betydelse finns det begränsad vägledning om vad som gäller. I artikeln behandlas centrala frågor som exempelvis följande. Är det nödvändigt att ge in hemvistintyg för att omfattas av skatteavtal? Vilken myndighet i det enskilda landet ska utfärda hemvistintyg?
Finns det regler för hur hemvistintyget ska vara utformat? Skatteavtal brukar införlivas i svensk rätt genom lag. Eftersom svensk lag ska följas ska skatteavtal tillämpas ex officio av Skatteverket. Skatteverket anger i sin rättsliga vägledning att det inte krävs något yrkande från den skattskyldige för att en inkomst ska undantas från beskattning med stöd av ett skatteavtal.
Verket redovisar att om omständigheterna i ett ärende tyder på att ett skatteavtal kan vara tillämpligt, har Skatteverket en utredningsskyldighet och måste försöka klarlägga om förutsättningarna för tillämning av avtalet är uppfyllda. Vidare anges att detta oftast innebär att ett hemvistintyg från det andra landets skattemyndighet ska begäras in, men att även annan utredning kan behövas.
ZOOMS TJÄNSTEVILLKOR
Av Högsta förvaltningsdomstolens avgörande, HFD ref. Min erfarenhet som ombud i skatteärenden är att Skatteverket närmast slentrianmässigt kräver att enskilda ska ge in hemvistintyg för att Skatteverket över huvud taget ska tillämpa skatteavtal. Det framstår som om handläggare anser att tillämpning av skatteavtal innebär en förmån för den enskilda och att det därför är den enskilda som har bevisbördan för skatteavtals tillämplighet.
Min uppfattning är att det kan ifrågasättas om den fördelning av beskattningsrätten som följer av lag kan anses som en förmån. Även om hemvistintyg kan underlätta Skatteverkets tillämpning av skatteavtal kan invändas att hemvistintyg endast är en form av skriftlig bevisning. Hemvistintyg är dessutom ofta registerutdrag som inte klargör vad registeruppgifterna baseras på. Undertecknad har varit ombud i den senare av dessa processer och klienten har medgivit att uppgifterna i målet redovisas.
Innan jag går in på domarna ska jag kort belysa hemvistartikeln i modellavtalet, tolkningsprinciper och reglerna om Skatteverkets utredningsskyldighet. Artikeln avslutas med ett kommenterande avsnitt.
AB 04: Allmänna bestämmelser – en genomgång
Skatteavtal är folkrättsliga avtal som sluts mellan två stater. Genom den svenska dualistiska modellen införlivas varje enskilt skatteavtal genom en införandelag. När lagen trätt i kraft blir avtalstexten direkt tillämplig som svensk lag. Det finns flera svårigheter vid tillämpningen av skatteavtal.
Hur använder man "tillämpligt" i en mening?
Skatteavtal sluts mellan två stater och utformas vanligtvis utifrån OECD:s modellavtal vilket kan jämföras med en standardiserad mall. De flesta svenska skatteavtal är framförhandlade utifrån OECD:s modellavtal, vilket brukar framgå i förarbetena. I de enskilda fallen uppkommer skatteavtalen som ett resultat av förhandlingar mellan de avtalsslutande staterna och parterna kan välja att avvika från eller göra tillägg i förhållande till vad som framgår i OECD:s modellavtal.
Genom att utgå från modellavtalet blir precisionen i skatteavtalen inte lika hög som i vanlig lagstiftning. Ytterligare ett problem vid tillämpningen av skatteavtal är att det inte finns samma rättskällor som vid tolkning av vanlig skattelagstiftning, eftersom förarbeten så som utredningsbetänkanden saknas. Den proposition som ligger bakom lagstiftningen brukar endast övergripande beröra tolkningsfrågor och hänvisa till OECD:s modellavtal.
I den mån parternas överenskommelse avviker från modellavtalet brukar detta framgå i propositionen, men tyvärr är motiveringen oftast mycket kortfattad och ger därmed inte mycket information.
Mänskligt test
Att vägledande rättspraxis om tolkning av skatteavtal är begränsad underlättar inte tillämpningsproblemen. I OECD:s modellavtal framgår vilka personer som omfattas och vad som avses med hemvist i artiklarna 1 och 4. Av dessa framgår att avtalet är tillämpligt endast på personer som har hemvist i den ena eller båda de avtalsslutande staterna. Det är därmed varje enskild stats interna rätt som avgör om en person anses ha skatterättsligt hemvist där.