Ifrågasatt diagnos ger oss ny syn på
Depression och adhd har du kanske koll på — men gäller det också för p-faktorn, känsloreglering och symtomnätverk? Vi behöver fler begrepp för psykiska svårigheter, menar forskare. Psykiatriska diagnoser som exempelvis depression och adhd spelar en viktig roll inom vård, forskning och i människors tankevärld. Det vore dock bra om vi kunde tänka lite mer utanför diagnosernas ramar, menar vissa forskare.
De flesta av dem är samlade i psykiatrihandboken DSM som används av psykiatriker och psykologer som ett stöd i diagnostiken. Expertgrupper enas om vilka diagnoser som ska finnas med och hur de definieras. Mats Adler , som forskar om utveckling av psykiatrisk diagnostik vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet , förklarar att det är ett stort framsteg från den diagnosröra som rådde tidigare.
Psykiatrisk diagnos – effektivt för återhämtning?
Tack vare DSM har vi en gemensam karta över de psykiatriska diagnoserna som vägleder både vård och forskning, säger Mats Adler. Parallellt har många diagnosnamn letat sig in i vardagsspråket och fått en delvis annan betydelse och kanske en lite väl central roll, menar han. Det blir en förväxling där begrepp som egentligen är verktyg inom diagnostik och forskning får en annan roll för människors självförståelse, säger Mats Adler.
DSM, Diagnostic and Statistical Manual of mental disorders, är en internationell handbok där psykiatriska tillstånd beskrivs. En diagnos i DSM definieras som en samling symtom som tenderar att förekomma tillsammans. Ofta för de också med sig viktig information om tillståndets prognos och behandling och är ett viktigt underlag för forskning och statistik. Men man har trots omfattande forskning inte kunnat fastställa de bakomliggande mekanismerna, orsakerna, till de flesta tillstånden, förklarar Mats Adler.
Det är en skillnad från många kroppsliga diagnoser, som diabetes eller covid, som sätter symtom i samband med en specifik känd sjukdomsmekanism i kroppen. Det finns också historiska skäl till att DSM-diagnoserna istället är uppbyggda utifrån symtom, förklarar Mats Adler.
Fokus på individen – framtidens melodi inom psykiatrisk behandling
Psykiatriska tillstånd förklarades som reaktioner på undermedvetna processer eller relationen med föräldrarna. Det fanns alltså idéer om uppkomstmekanismer och orsaker, men allt fler ansåg att de var ovetenskapliga, säger Mats Adler. Om en diagnos beskriver det den är tänkt att beskriva, säger forskarna att den har god validitet. Validitet kan definieras på olika sätt, men enligt Mats Adler är den generellt lägre för psykiatriska diagnoser än för de kroppsliga tillstånd där man hittat specifika tester som kan bekräfta att symtombilden har en viss underliggande mekanism, till exempel ett blodprov, avbildningsteknik eller vävnadsprov.
Det saknas fortfarande objektiva test för nästan alla tillstånd. Men i takt med att mer forskning tillkommer om olika diagnoser hoppas man att de ska få ökad validitet, säger Mats Adler.
”Ifrågasatt diagnos ger oss ny syn på psykisk sjukdom”
Men psykisk ohälsa följer inte naturligt alla de indelningar som ritats upp i diagnossystemet. Ett problem är att diagnoser är binära kategorier som människor antingen tillhör eller inte.
Men många psykiska problem visar sig som en glidande skala. Personer längst ut på skalan kan få problem, men det finns ingen exakt gräns, säger Erik Pettersson , forskare vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet.
Psykisk ohälsa bland unga
Dessutom finns ett överlapp mellan diagnoser, så att en person som uppfyller kriterierna för en diagnos ofta uppfyller kriterierna för flera diagnoser. Den genetiska risken för psykisk ohälsa verkar inte heller alltid följa diagnosers indelning. Det här försöker forskningsansatsen Hierarchical Taxonomy of Psychopathology HiTOP ta hänsyn till genom att beskriva psykisk ohälsa i form av ett hierarkiskt system av varierande faktorer.
Högst upp finns den så kallade p-faktorn, som beskriver en individs risk att få någon form av psykisk ohälsa. Erik Pettersson visade i en studie för några år sedan att p-faktorn förutser ogynsamma utfall, som självmord, kriminalitet eller drogmissbruk lika träffsäkert som den så kallade g-faktorn, ett mått på intelligens, förutspår till exempel hög utbildningsnivå.
Själv föreslår han att p-faktorn används som ett komplement. Ett högt p-värde visar att personen kan behöva mer stöd, även om hen har samma diagnos som någon annan, säger han. Ett annat forskningsinitiativ, Research Domain Criteria RDoC , försöker förklara uppkomsten av psykisk ohälsa genom att utgå från grundläggande funktioner, exempelvis förmågan till känsloreglering, i stället för diagnoser.
Maria Åbonde Garke , forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet , har inspirerats av det angreppsättet i sin avhandling om känsloreglering och psykiatrisk samsjuklighet - där hon också undersöker olika alternativa synsätt till DSM-diagnoserna. Är det något vi kan se i kroppen eller är det också något vi konstruerar språkligt?