Normalt människa
Den franske filosofen och läkaren Georges Canguilhem — sökte i sina arbeten den medicinska förnuftstrons rötter. Han kom fram till att biologin som vetenskap hade tvingats att sätta parentes om den centrala frågan om livet. Hans filosofiska arbeten belyser klyftan mellan medicinsk vetenskap och sjukvården som praktik. Denna klyfta handlar om skillnaden mellan den levda, subjektiva kroppen och den mätbara, objektiva kroppen.
Vad är egentligen en människa? Svarsalternativen kan bli många. Ett djur, en sinnrik organism, en meningssökande och tolkande varelse, ett väsen som lider och som kan ge och få kärlek? Ett väsen som innerst inne vet att tiden är utmätt?
En kropp som hyser en andlighet som har samband med Gud? Människor vars arbete består i upprepade möten med andra har extra stor anledning att reflektera över vad en människa är. Särskilt om mötet är ojämlikt, dvs om de man möter i något avseende befinner sig i underläge eller beroende. Risken att vi i vår praktik avlägsnar oss från vad som är mänskligt finns hela tiden.
Praxis blir lätt och omedvetet slentrian. Denna slentrian riskerar att beröva de människor vi möter deras värdighet — utan att vi själva förstår det. Att fundera över vad en människa är, är att fundera över vad man själv är.
Vad är egentligen normalt?
Ger vi upp vår livslånga strävan efter självkännedom, riskerar vi ge upp vår mänsklighet. Det har med ansvar, frihet, plikt och solidaritet att göra. Naturvetenskapen beskriver kroppen i objektiva, neutrala och opersonliga termer. Det mänskliga subjektet är en kropp—själ-enhet. Jaget är förkroppsligat och oupphörligt riktat mot världen. Det finns uppenbart en stor skillnad mellan den levda, subjektiva kroppen och den mätbara, objektiva kroppen.
Vad är en människa?
Medicinen har blivit kritiserad för att ibland vara repressiv och normerande för mänskligt beteende. Medicinen har också kritiserats för att dess grundläggande naturvetenskapliga hållning som i sin praktiska tillämpning medfört risk för ett förminskande av det mänskliga. Kritik har också riktats mot medicinen för dess inneboende utvecklingsoptimism. Den har ansetts som naiv.
Vad är en människa?
Medicinens moderna framväxt var intimt förknippad med den riktning inom tals filosofin som kallas positivism. Det grundläggande med positivismen är tanken att det endast är erfarenhetsvetenskaperna som kan ge kunskap. Men positivismen har också en inneboende tro på en lagbunden utveckling där vetenskapen medför att vi får ett mänskligare samhälle. Positivism är en tro på vetenskapen som god kraft.
Historien har lärt oss att en sådan tro är naiv. Ursprungligen var det den biologiska utvecklingsläran som inspirerade till denna jämförelse mellan vetenskap och kultur. En betydande pionjär för den medicinska naturvetenskapen var den franske medicinske tals forskaren Claude Bernard. Han strävade efter att förändra medicinen från läkekonst till läkarvetenskap, vars syfte var bot.
Konsten var helandets empiri, och vetenskapen var helandets rationalism, slog Bernard fast. Förnuftet skulle vara centrum i det medicinska tänkandet. Belysande är att skolmedicinen på franska kallas »la médecin rationelle«, den rationella medicinen.