Hur ser barrskogen ut
Norra barrskogsregionen - Skogskunskap
Idag dominerar barrträden även i den södra barrskogsregionen. Tidigare har ädla lövträd av främst ek, alm och lind haft en betydande utbredning i regionen. Boken finns nu naturligt främst i regionens sydvästra del och eken har sitt starkaste fäste i den sydöstra delen. Pionjärlövträden björk, asp och klibbal finns i övrigt allmänt i hela regionen. Mälardalens starkt kulturpåverkade områden, de uppodlade slättområdena i Östergötland och Västergötland och det småländska höglandet med sina mossmarker är andra områden som ger regionen dess karaktär.
Liksom i den norra barrskogsregionen finns mest blandskogar och med en blandad historik. Trädslagsrena skogar finns på speciella ståndortstyper men också i de många planteringarna av gran på gammal kulturmark. Tallskogarna i den södra barrskogsregionen är på samma sätt som i den norra barrskogsregionen beroende av brand. På grund av den långa kulturpåverkan, gruvdrift, betesdrift och i sen tid organiserat skogsbruk finns det ännu mindre kvar av naturliga tallskogar och gamla tallar i den södra barrskogsregionen.
Brandpåverkan har varit ännu starkare i den södra än i den norra barrskogsregionen på grund av den utpräglade försommartorkan i sydöstra Sverige. Det är därför logiskt att Kalmar län har en mycket stark koncentration av brandberoende arter. Uteblivna bränderna är ett stort skötselproblem i den södra barrskogsregionen inte minst i reservat med tallnaturskog. Liksom i Norrland infinner sig egenskaper i granskogen som karakteriserar intern dynamik när skogen lämnats orörd ett antal decennier.
Tydligast blir det då skogen ligger skyddad och har tillgång till fukt genom bäckar, kärr, källor, surdråg eller sjökontakt. Västsveriges relativt fuktiga klimat gynnar granskogen och bl. Nästa alla dessa skogar har dock förbluffande många spår av bränder. Riktiga lövbrännor är väldigt sällsynta, men lövrika skogar som uppstått till följd av utebliven eller misslyckad plantering kan ha stora likheter med lövbrännor.
Särskilt om det finns kvar tallar, ekar eller andra överståndare. Liksom i den norra barrskogsregionen är mycket av naturvärdena kopplade till när lövträden börjar dö bort och granen på allvar börjar tränga sig in. Klibbalskogarna är som regel små, men vanligt förekommande, och utgör mindre än en procent av virkesförrådet. Jämfört med andra lövträd har klibbalsplantorna mycket svårt att gro och etablera sig på annat än helt naken mark med jämn fukt.
Klibbalen är därför hänvisad till erosionsmarker som bäckstränder, landhöjningsstränder, gamla grus- och lertäkter och andra marker med kraftiga förändringar i markanvändningen. Bestånden av klibbal är ofta så täta att all fröföryngring är utesluten, men klibbalen är mästare på att skjuta stubbskott.
Norra barrskogsregionen
Ska stubbskotten bli växtliga måste de ha fullt ljus. Skötsel av klibbalskogar kräver därför kraftiga huggningar. Den typiska sockelbildningen beror dels på huggningar, dels på trädens förmåga att dränera marken. Dräneringen gör att marken syresätts och då sjunker den också ihop.
Södra barrskogsregionen
Gamla ekar har ofta vuxit upp i ett öppnare landskap. Hasseludden, Knivsta. Foto Mats Hannerz. Eken är liksom tallen en ytterst anpassningsbar art, men den klarar inte konkurrensen från granen på de goda och medelgoda markerna. Eken är därför ofta hänvisad till magra, gärna gräsrika skogar, där den rent biologiskt trivs utmärkt. I och med att eken i grunden är ett brandföryngrat och ljuskrävande pionjärträd krävs successiva och ganska hårda störningar för att föryngra ekskogen.
Sveriges barrskogslandskap
Det är sällsynt att se växtliga unga ekar bland grövre ekar. Betydligt vanligare är att se ekarna hårt trängda av uppväxande granar eller böjda och hårt viltbetade. Huvuddelen av de större ekar man ser idag är rester från den tid då markerna var inägor; oftast ängar eller ängsbackar. Ekhagen är en speciell miljö eftersom eken inte kan föryngra sig där.